PBA League (8st 5-manna lag) är en väldigt annorlunda tävling, kul men tyvärr alldeles för kort.
Alla matcher spelas inför TV och fram till finalen är det bara 2 serier baker som gäller, vinner lagen varsin serie går matchen till roll off. Alltså kan det bli så illa att man bara spelar 4:a rutor och så är det över.
LAX, laget som jag spelar med var det enda laget som innehöll exakt samma spelare som förra året. Efter förra året var alla managers tvugna att släppa 2 spelare som sedan hamnade i en "pool" med andra spelare. Det laget som slutade sist förra fick sedan välja först i draften i höstas men de fick också välja sist i 2:a rundan. Sista laget fick alltså välja nr 1 och 16, vinnande laget från förra året fick välja 8:a och 9:o. Vårt lag förlorade finalen förra året och fick då välja som nr 7 och 10, Andrew Cain kunde då välja tillbaka Andres Gomez och Patrick Allen som var de 2 spelare han valde att släppa. Jason Belmonte, Stuart Williams och jag var de 3 som fick stanna!
LAX vs Motown Muscles, 0-2:
Vår första match spelades mot Del Ballard Jr´s Motown Muscles (Ej Tackett, Ronnie Russel, Josh Blanchard, Anthony Simonsen och Danielle McEwan).
Innan jag skriver mer om själva matchen vill jag bara tala om hur svårt det är att slå riktigt bra slag under dessa omständigheter som råder här. Först och främst så är stämningen kanon, fullpackad hall och bra drag! Men problemet är att vi bara får 2 tränings slag på varje bana och att de spelar in hela matchen som om det skulle vara live, alltså med reklam paus osv. Det betyder att det lätt kan bli 10 minuter mellan slagen, alltså väldigt svårt att få någon känsla i kroppen och dessutom 2 banor som skiljer en hel del och som kan ändras på denna tiden. Såklart är det också mycket vilja med i spelet då alla vill hjälpa sitt lag i jakten på Elias Cup.
Vår match började bra, första serien såg ut att bli en hyfsat lätt seger innan Allen tyvärr lämnade "dubbel slussen" i ruta 8:a. De tog chansen att knapa in på oss, men när jag strajkade i ruta 9:o hade vi allt i egna händer. Tyvärr körde Motown på och avslutade starkt med en rad strajkar, Belmo behövde nu 2 strike för att vinna serien åt oss, han satte första men träffade högt i nästa och lämnade ett hål.
Nu var vi tvugna att vinna nästa för att tvinga fram en roll off, strike, spärr, strike innan det var min tur att lämna ett stort hål:-( Jag gick runt bollen lite för mycket och den svängde upp mitt på, det gjorde att Motown fick övertaget i serien. När vi sedan bytte bana efter 5 rutor och ingen av oss lyckades kryssa på den banan så var saken klar, 4:a rutor var och det roliga var över..... Vi slog ganska bra slag men inte bra nog för strajka, de slog lika många dåliga som oss men lämnade uppställningar som gick att spärra. Bland annat spärrade de 1-2-4-10 inte bara en gång utan 2 gånger!
Som sagt riktigt tråkigt då det är fantastisk stämning nere på banorna, tillfälligheter avgör men det verkar bli bra TV och tyvärr betyder det mer än själva bowlingen.
Norm Duke's Dallas Strikers (BJ Morre, Shawn Maldonado, Bill O´Niell och Tommy Jones) tog hem årets Cup, de lyckades också med konstycket att slå en 5-manna baker 300:a serie! Tommy avgjorde finalen och blev utsedd till årets MVP!
|